fredag 12 februari 2016

Novell: Det var ett skämt



Jag står och kollar ner på rälsen. Om någon minut är smärtan över, allt över. Jag lägger det vita kuvertet med avskedsbrevet till mamma och pappa vid mina fötter. Mitt huvud får vila på den kalla metallrälsen. Tåget kommer mot mig men skräcken och ångesten som jag hade väntat mig kommer inte. Den enda känslan jag känner är bara lättad tills allt blir svart för alltid.   

När jag vaknar upp ur min sömn kollar jag ut över mitt trånga vita rum med i stort set bara min säng, min garderob och mitt skrivbord. Jag går fram till datorn och lyfter försiktigt upp locket och skärmen vaknar till liv. Min förstasida Twitter öppnas upp och när jag ser att jag har 50nya pm ler jag för mig själv. När jag öppnar listan fångar ett pm från Markus som går i min klass mitt intresse. Jag läser hans meddelande där han frågar om jag vill ses i parken idag. Så fort jag kan svarar jag: “sjävklart vilken tid”. Någon sekund senare svarar han: “går det typ nu”. Mitt leende blir större. Jag går ner med snabba fötter. Som tur är så jobbar mamma och pappa på helger så jag slipper förklara för dom vart jag ska. Jag promenerar ut och promenerar med snabba steg mot parken. När jag kommer fram ser jag honom direkt. Han går mot mig och verkar lika stressad som jag är. Han kommer fram till mig och till min stora förvåning och glädje kramar han mig. Han avslutar kramen abrupt och säger att anledningen att han bad mig komma hit är att han ville berätta att han älskar mig öga mot öga. Jag blir överlycklig på grund utav att jag många gånger drömt om att detta skulle hända så jag klarar knappt att säga: “jag älskar dig också”. Jag ser några andra killar från skolan innan Markus säger.
-Jag måste hem nu
-Okej, svarar jag   

På vägen hem kan jag knappt låta bli att dansa. Jag lägger mig i sängen med min mobil och öppnar twitter och ligger och laddar om sidan gång på gång igen. Tillslut poppar ett nytt meddelande från Markus upp. “Jag skämta jag älskar dig inte, det skulle jag aldrig göra och ingen annan heller”. Jag kryper ihop i sängen och drämmer mobilen allt vad jag kan rakt in i väggen. Aldrig innan har jag varit så arg och ledsen att jag förstört något som mamma och pappa jobbat så hårt att tjäna ihop till. När mamma kommer in i rummet kommer hon fram och sätter sig på sängkanten och lägger en hand på mitt huvud jag orkar nätt och jämt att lyfta mitt huvud och lägga det i mammas knä. Såhär ligger jag länge tillslut somnar jag. Nästa morgon är jag fast besluten jag ska göra det innan skolan. Jag ska gå och lägga mig på rällsen men jag är ledsen för mamma och pappas skull. Jag vill inte att dom ska behöva förlora sin enda dotter. Men jag sätter mig ändå och börjar skriva på ett vitt papper. Jag förklarar allt på det där enda pappret att Markus fått mig att inse att ingen älskar mig eller någonsin kommer göra det. På pappret skriver jag också till dom att jag vet att dom älskar mig men att jag inte står ut att någonsin behöva leva utan dom så jag gör slut på mitt lidande redan nu.

När jag kommer fram till stationen går jag raka vägen fram till spåret. Jag står och kollar ner på rälsen. Om någon minut är smärtan över, allt över. Jag lägger det vita kuvertet med avskedsbrevet till mamma och pappa vid mina fötter. Mitt huvud får vila på den kalla metallrälsen. Tåget kommer mot mig men skräcken och ångesten som jag hade väntat mig kommer inte. Den enda känslan jag känner är bara lättad tills allt blir svart för alltid.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar